lovfallan

Varför skriva om svartsjuka?

vad e sund svartsjuka o vad e sjuklig svartsjuka?

Jag har själv levt i en relation med svartsjuka o kontrollbehov
Först tyckte jag att det va gulligt att han va lite svartsjuk, det visar ju bara att han verkligen brydde sig o älskade mig.
trodde jag då. Men svartsjukan o kontrollbehovet blev värre  o värre. Det urartade i kastastrof!
Den kröp sig på mer o mer med tiden, på ett diskret sätt, när det sen blev för mtk så va det svårt att ta sig därifrån, man vande sig vid det o trodde det va normalt. sjukt faktiskt.
Kan nog påstå att den som mådde sämst av oss va faktiskt han, han viste ju att det han gjorde va fel men han kunde inte låta bli att kontrollera o anklaga mig för de mest konstiga sakerna.
han kontrolerade vart ända steg jag tog, vem jag pratade med, fick min vänner att ta avstånd från mig.
fick inte gå till jobbet ensam ifall ngn skulle kolla på mig.
han og kort på killar på gymmet o anklagade mig för att ha haft sex med dom.
fick inte träffa mamma, fick i princip inte göra ngt alls.
han utgav sig för att vara mig på min msn o via sms till kompisar för att få dom att försäga sig om saker som han inbillade sig att jag hade gjort.

varför lämnade jag honom inte bara? det undrar jag med, nu när det har gått en tid sen vi bröt upp, men det gick inte, han hade ju sina bra stunder med, o då va han världens goaste kille.
men svartsjuka människor är åxå väldigt manipuliativa o vrider o vänder på allt o tolkar det till sin fördel.
svartsjuka är just vad det heter, det e en grym sjukdom, som både den som är svartsjuk o som blir drabbad lider ngt fruktandsvärt av. Det kan förstöra så mkt, o det tar tid innan man läker efter ett sådant förhållande.
Det är inte kärlek, det är ett ägande behov, ett kontrollbehov som lätt kan förväxlas med kärlek.

För min del har mitt förhållande till denna man förstört så grymt mkt, men åxå gett mig en massa erfarenheter o gjort mig mindre naiv. Hur ska jag våga släppa ngn in på livet igen? när man ständigt får höra vilken äcklig, värdelös hora man är. jag vet o har vetat hela tiden att jag inte är det, men tillsist så börjar man att tro på det, konstigt det där.
ska jag kunna lita  på ngn igen? De som e så svartsjuka o anklagar en för dittan o dattan ser oftast till sig själva som person, o går inte att lita på. varför anklaga o ta reda på saker, om man själv inte har gjort ngt liknande de anklagelser som kommer. I mitt fall kom jag på honom att faktiskt va precis sådan, det han anklagade mig för gjorde han själv.
Han gick bakom ryggen på 2 personer. totalt grundlurade oss.

Jag anser att misstänker man att det ligger för mkt svartsjuka i en person, så ska man vända på klacken o springa å långt bort från den personen man bara kan, det e inte värt det. Men man måste se varningstecknen o läsa på om det, för dom e bra på att manipulera komma gråtandes  o be om ursäkt. o när dom gör det så menar dom verkligen det,
sjukligt svartsjuka personer e oftast 2 personer,

person 1 - den underbara o perfekta parten som verkligen älskar dig o visar det. Dom e dröm kille/tjejen, den som du verkligen letat efter.

person 2 - är sjuk, manipuliativ, hänsynslös, grym.

Det e just detta jag anser är farligt, att dom kan va så underbara, det e det som gör det svårt att lämna personen.
Men man måste verkligen göra det för att rädda sig själv.

för min del så när jag lämnade honom, så blev jag djupt deprimerad, rädd för folk, slöt mig totalt. vågade inte gå ut.
sket i jobbet, ständig ångerst som gjorde att jag vid flera tillfällen ville hoppa från balkongen, ville inte ta livet av mig, men ville stilla ångersten. sov hela tiden, orkade inte duscha, kunde gå 2 veckor utan att gå ut, utan att äta, utan att duscha.
bröt kontakten med omgivningen, fick humörssvägningar, ena stunden ville ja massa o lovade saker som tex fika osv men i nästa sek vågade jag inte, orkade inte, så jag svek gång på gång kompisar familj.
Jag gick till läkaren efter påtryckningar av Simon, Han sjukskrev mig direkt o jag fick antideppresiva tabletter, hög dos.
Många jag pratat med säger att dom aldrig skulle ta tabletter för att må bra, men hade jag inte gjort det hade jag kanske inte levt i dag eller så hade ja suttit på psyket.

Att en människa kan förstöra så mkt för en annan. att han/hon kan ha på sitt samvete att ta bort så mkt från en annan människa är för mig en gåta. ett år tog det för mig innan jag idag mår relativt bra. kan fortfarande inte bestämma saker, låser in mig i perioder, men inte lika länge, ångersten finns där men inte mer än att jag kan leva med den.
Jag sover fortfarande mkt, det e mitt sätt att läka själen. Men jag ser en ljuspunkt io tilvaron o kan skratta igen.

DET ÄR INTE VÄRT DET, HUR MKT MAN ÄN HÅLER AV PERSONEN SÅ E DET INTE VÄRT DET, ÄR DET VÄRT ATT FÖRSTÖRA FÖR SIG SJÄLV SÅ MKT FÖR EN ANNAN MÄNNISKAS SJUKDOM?

vägen tillbaka efter en destruktiv relation är lång, den e jobbig o den ärrar en för livet.

Jag funderar mkt på om jag ska kunna ha en relation igen som är sund, hur killen ska kunna stå ut med mitt ombytliga humör, med mina sovperioder. med min ärrade själ. Det e det han måste göra, för detta kommer att ta tid, kanske hela livet ut, men man lär sig att leva med det, men ka man verkligen behöva lära sig att leva med så djupa ärr som en annan människa orsakat? nej nej nej, men så e det, sånt e livet!

så va uppmärksam på vad som e sjuklig svartsjuka o inte.
dom erkänner inte att dom e svartsjuka, dom e bra talare o e bra på att förklara sitt sjuka beteende så det faktiskt låter som att det e en bra grej.

Svartsjuka är bra men på en sund nivå. Man kan inte kontrollera eller låta sig kontrolleras, det är inte kärlek.

vad är kärlek för mig?

Kärlek för mig är ngt fint, ngt stort. att man ska kunna vara sig själv o säga vad man tycker o tänker utan att bli dumförklarad, förnedrad. Att man ska kunna andas, ha tillit till den andra människan, ge varandra space, lära sig lita på varandra, att ge  ta, att förstå den andra o finnas där i jobbiga situationer, att inte ge upp, att ge o få massor av bekräftelse. Jag vill känna när han tittar på mig att det e jag som e den finaste för honom fast ja går me flötigt hår o osminkad, att det e mig han älskar. jag vill att han ska kunna va i ett rum fullt me snygga brudar, gammla knull o ex utan att jag ens behöver oroa mig för vad han gör. jag vill att han ska veta att det bara e han o ingen annan.
jag vill få respekt o jag vil ge respekt, det e oftast där det brister i relationer, respekten minskar o man tar varandra för givet, man blir bekväm. sexet blir enformigt o man orkar inte göra ngt åt det. Så vill jag inte ha det. Jag vill uppleva allt med den jag älskar. o jag ger inte upp i första taget.
sen får han självklart vara lite svartsjuk men på ett normalt plan, men svartsjukan behöver inte finnas där om man visar varandra respekt o e lyhörd. Jag vill kunna bosätta mig på andra sidan jorden o veta att han tänker på mig o inte är med ngn annna, självkart så i alla förhållanden så tittar man ju på det motsatta könet, vore ju konstigt annars, men se o inte röra.

detta låter kanske motsägelsefullt, men e man inte lycklig i förhållandet o att det bara löper på som ett springband, att man gett upp o bara är bekväm, då kanske gräset e göranare på andra sidan.

ibland måste man faktiskt släppa den man älskar just bara för att man älskar personen.
ingen vill väll se den man älskar olycklig? inte jag iaf.

att älska för mig är kravlöst.

kommer garanterat skriva mer om detta senare, om min relation till en underbar man som lider av svartsjuka.
det e jobbigt att skriva om det, det kommer tbx för mkt minnen o hatet tränger sig på. frågan, varför?

men jag har släppt det o insett o accepterat att det har hänt, tar det som en lärdom ist o vänder det till ngt positivt.

SPRING SPRING SPRING O RÄDDA DIG SJÄLV OM DU MISSTÄNKER ATT DEN ANDRA ÄR SJUKLIGT SVARTSJUK O HAR ETT STORT KONTROLLBEHOV, DET ÄR INTE VÄRT DET!